Vad kul med ett nytt år – som obotlig optimist och operativ i huvudet där planer och det händelsestyrda bökar runt ser jag fram mot det. Jag hade skrivit en Ledare under Jul och Nyår som slipats och vilat till sig där jag jämförde 20 års bantning av räddningstjänsten med besparingsåtgärder lika effektiva som att gå ned i vikt genom att såga av ett ben.

Det funkar, men har ett pris där en del styrande betraktar räddningstjänsten som en ren budgetfråga. Jag log lite faktiskt och tyckte det var lite fyndigt men dagen efter inlämnandet snubblade jag över en artikel i Upsala Nya Tidning, och ja de stavar så, och jag har nu skrivit en 15 minuters snabbledare i stället då ”knappt hälften av Uppsalas politiker tycker att de är tillräckligt insatta i frågor de ska besluta om”. Många tyckte att frågorna redan var avgjorda på förhand och i en kommentar finns: ”Det kanske kan förklara räddningsnämndens beslut att minska bemanningen på tre stycken brandstationer…”

Politikerenkäten bakom artikeln visar att många tycker att de i stor utsträckning styrs indirekt av kommunens tjänstemän och att de måste förlita sig på tjänstemännens underlag och omdöme då de inte är tillräckligt insatta i frågor de ska besluta om, att det inte är ovanligt att underlag för beslut som ska fattas skickas ut sent till politikerna, eller att underlaget presenteras först på mötet. En person skriver: ”Jag tycker att det ofta framgår av underlaget att tjänstemännen arbetat efter ett spår och att alternativa lösningar inte ens har prövats.”Jag tror inte Uppsala sticker ut och det har förundrat mig i en del räddningstjänstorganisationer: Vem eller vilka styr, alltså egentligen?

Jag är kommen från en högre tjänstemannatjänst inom landstinget och var van att alltid få presentera och förankra målbilden mot den politiska ytterst beslutande församlingen. Projekt, och speciellt de som då antingen hade betydelse mot eller med den övergripande målbilden eller var kostsamma, skulle då och bör naturligtvis informeras och beslutas hela vägen och inte minst av den demokratiskt valda församlingen. Så är det och så ska det vara i en offentlig förvaltning. Dragningarna till politiken var oftast kort i ”här var vi”, lite längre i ”här är vi” och fokus sen på ”hit ska vi” och det är ett stort ansvar i att berätta så man blir förstådd och på vanlig svenska. Det är att informera och ge underlag för beslut.

Naturligtvis och fullständigt självklart var personalens och fackens synpunkter eller tänkta synpunkter med. Tänkta då informationen fortfarande var ett embryo till ett beslut så politiken visste vad de kunde förvänta sig och det var flera gånger som jag sa: ”Det kommer att bli ett himla liv”… men lade till, ”om inte detta görs i dialog för att få samma bild och möjlighet till samsyn”. Möjlighet alltså, för visst fanns situationer när samsyn inte kunde uppnås men då hade ”man” varit med och även fast man ”förlorat” visste man varför och det fanns en fortsättning och en möjlighet till mer dialog och samarbete då som vanligt, ”ärlighet varar längst”.

Jag är övertygad om att om man inte har samverkan och en ärlig dialog med sina medarbetare så kommer inte förändringar att lyckas om än kanske i det korta perspektivet och i delar och kanske inte de delar du som chef och ledare egentligen ville. De kommer också att hitta andra vägar att påverka och du får lägga energi på att släcka personalbränder och åka på mediala automatlarm. Jag är övertygad om att samma sak gäller mot politiken men att de har mer maktmedel och skäl att flytta på dig och då förstår jag inte att en del räddningschefer vågar ta vissa beslut själva eller inte berättar hela sanningen eller vinklar en sanning så pass att de får ett beslut de vill ha.Jag förstår också varför just de inte vill ha en opposition i form av BRF som ser hela Sveriges räddningstjänst och är experter på frågorna till sina politikers öron. Däremot förstår jag inte politiken som missar ett utmärkt tillfälle för ett bättre och bredare beslutsunderlag för livsviktiga frågor när man vägrar BRF samverkan eller tillträde. Eller jo, det gör jag egentligen. Det måste bero på något så enkelt som rädsla inför sin personal som tjänsteman eller sina väljare som politiker och möjlighet att få fortsätta för tidigare ”mindre bra” beslut man vill dölja. Eller något likande.

Nu är rädslorna överdrivna för BRF är ett modernt förbund som ser framåt och har fullt sjå med det. Det borde flera ha och jag tror det är räddningen för svensk räddningstjänst. Att verka tillsammans med ett professionellt nationellt branschförbund som BRF alltså. Det är Sveriges invånare värda och vi kommer att verka för att de ska inse det i de organisationer som vill annat fram till valet vilket kanske kommer att bjuda på en och annan överraskning. Mer, kan några organisationer och chefer tycka med 2012 i minne.

Hade´ bra på er, med, det har jag.