Hejsan och sällan har väl ett program som i delar inte var helt bra för oss och frågorna kommit så lägligt inför ett möte, dvs. vårt KIR-möte i helgen, (BRF-s nyomstartade arbetsgrupp för dessa frågor), då jag och vi inte är helt nöjda. Jo jag tänker på gårdagens Belinda-program.

Vi är en professionell organisation och hade naturligtvis en kommunikationsplan upprättad innan intervjun som skulle vara vårt huvudbudskap och den lydde kort:

Egentligen förstår vi inte varför detta är ett problem och varför man inte kan prata öppet om mångfald inom räddningstjänsten utan att väcka reaktioner och debatt. Vi trodde vi hade kommit förbi och att det var ett naturligt skeende i organisationerna. Men när vi hör att man inte vill medverka och att andra inte vågar medverka för att man upplever att det skulle kunna skada karriären eller man blir uthängd och oavsett om det är rätt eller fel så blir vi förvånade, rent av förskräckta. Alla har ett ansvar i att alla är välkomna och att även räddningstjänsten är en modern och transparent organisation med nutidens ledarskaps- och organisationsstyrning. Rädslor, om än upplevda står för något och väcker funderingar och det gäller både frågan i sig och om den organisation och de personer som inte vill medverka.

1 BRF är för alla och lika och yrket i sig ställer kraven. Fixar man arbetsuppgifterna är alla välkomna. Kärnfrågan för oss är “förmåga” och vi tycker att det är ett kvalitetsmått tillsammans med tillgänglighet och inte vem/vilken som utför själva arbetet.

2 Styrkorna är idag så små, och i ett internationellt perspektiv otroligt små, att varje man/kvinna behövs och insatserna är också beräknade så, rent arbetsmässigt.

3 Yrket är fysiskt påfrestande och visst, det pratas en hel del om rökdykning vilket är ett moment som ingår, (men inte överallt och för alla). Men det finns även andra moment och varför är det så konstigt att om man skall göra en arbetsuppgift så bör man även uppnå kraven för det hos oss likväl som man bör ha det i andra yrken för vissa arbetsuppgifter?

4. BRF kan faktiskt tänka sig positiv särbehandling men inte kvotering eller något som undanröjer de krav som yrket ställer.

Drygt en timme var intervjun med Anders och ett antal förpratanden och tyvärr har de delar vi och han tyckte var viktigast, och då vårt egentliga budskap, försvunnit för några provocerande yttranden. Belinda och SVT ville få till en nytändning i dessa frågor med ett grepp i en bredare och mer lätt tillgänglig syn på feminism och jämlikhet och vi tyckte och tycker att det är bra med en diskussion. Belinda sa själv, citat; ”Jag försöker göra ett program som är för dem som aldrig vågat närma sig det här. Jag förstår om det inte blir kurslitteratur på universitetet…” Frågorna hade enligt vårt tycke fastnat i någon form av finrum där kulturelit och byråkrater diskuterade dem på ett sätt och med ord som inte intresserar/attraherar ”vanligt folk” men som gäller just dem, vanligt folk och för oss då brandmannen. Det har och förhoppningsvis nu hade, fått detta att hamna i ett vi och dom-perspektiv och vi måste vidare. Tyvärr kunde inte den organisationsledning som skulle representera frågorna på det sättet eller två av de brandmän som jobbade där framträda.

För oss och räddningstjänstens vidkommande är det genant enkelt egentligen: Vad ska vi klara och klarar vi det och alla som gör det oavsett vem eller vilka behövs. Det handlar inte om kön eller läggning, ur- eller nysvensk utan förmågor som tillsammans avgör förmågan. Vi har alltså inget emot någon alls och kan till och med tänka oss positiv särbehandling. Men har och kommer agera mot branschen när man sänker kraven för att ta in någon oavsett kön som då inte uppfyller kraven. Vi anser att det är vad man utför och förväntas göra som bestämmer vilken ordning det är i detta och där finns mycket att göra och där bör fokus hamna. Vi är helt trygga med de brandmän som finns i Sverige men om inte BRF reagerat på vad som höll på att ske och vart denna diskussion höll på att hamna hur hade det sett ut då och hade det gagnat alla och yrket och inte minst tredje man?

Sen har vi fått en hel del frågor om Anders och vilken ställning han har och borde ha i BRF? Han har numera inga ledande förtroendeuppdrag vid BRF då han avsagt sig detta av personliga skäl. Han är ju den som var och är brandmannacancerns ansikte, själv drabbad, och ägnar det mesta av sin tid i dessa frågor nu. Nej han har inte den kvinnosynen som flera påstått och som framställts utan tvärs om och han delar helt BRF:s uppfattning ovan.

Kir-frågorna, (kvinnor i räddningstjänst), och en särskild arbetsgrupp är inte nytt för BRF. Vi har haft det ända till för något år sedan men trodde vi inte behövde den gruppen, särskilt, längre utan såg brandmän som brandmän. Vi har tänkt om och har det igen och BRF kommer att visa att det faktiskt har varit och är BRF som tillsammans med andra som driver även dessa frågor. Alla behövs och alla är välkomna men man måste klara de krav som finns och som även finns i alla andra yrken. Ni som arbetar i aktiv tjänst har gjort det och vi vill även att de brandmän ni ser i morgon ska ha gjort det.

Hade bra på er och..var försiktiga.

// Peter Bergh, Förbundsordförande Brandmännens riksförbund.