Hej på er ”machosar” av al l a kön. I denna årets första utgåva av SFF menar sociologen och ”genusforskaren” Fredrik Bondestam att merparten av allmänhetens bild av brandmän är att de är ”macho”. Själv har han ändrat uppfattning efter projektet Från novis till nestor. Bra det och det är väl också i princip vad jag fattade av projektet och dess slutsatser när jag läste populärversionen – men skam den som ger sig så raskt åter till finansiären MSB:s webb igen, tänkte jag. Denna gång möts jag dock av texten ”sidan kunde inte hittas” så det kan kanske vara fler som inte fattar, eller vad vet jag. ”Vad vet jag och är det säkert det?”, bör man kanske ställa sig som egen personlig fråga ibland men även de svårare frågorna där det krävs mer ödmjukhet: Vad vet andra, varför och har de rent av rätt?
Sanningar bor ofta i betraktarens ögon, efter att ha fått fäste också via öronen, för att sen ha bearbetats någonstans där mittemellan – under olika lång tid. MSB fastställde 2009 ett femårigt handlingsprogram för ökad jämställdhet och mångfald i det kommunala säkerhetsarbetet. Ett av de största hindren ansågs vara den rådande föreställningen om att ”en brandman är en stor, stark och modig man ofta kopplad till en hjälteroll”. Andra var de fysiska kraven och kulturen.
Fredrik Bondestam har ändrat sin uppfattning om ”macho” sedan han tagit reda på och sett. Förenklat handlar den delen kanske mer om kommunikation och information och då om hur de och det egentligen är. De fysiska kraven har också belysts och även om inte någon rekommendation ännu har kommit så har även den mest hängivne ta-bort-kraven-ivraren insett svårigheterna såväl med att lägga dem för lågt, som motsatsen i att lägga dem för högt. För lågt innebär att man inte klarar de moment som ingår i yrket, och för högt stannar utvecklingen mot en bättre arbetsmiljö för alla och slår ut stor del av den svenska räddningstjänsten. Inget av detta slår mot andra män, för då säger man ju att macho och fysik är ett svenskt påfund och kvar blir då att brandmännen i Sverige är ”kulturellt inbundna”. Manschauvinister och rasister är andra mindre smickrande ord för samma sak.
I regleringsbrevet till msb för 2011 står att alla former av diskriminering ska motverkas och det är så självklart att det inte borde behövas på pränt. Jag tror faktiskt att jag talar för det stora, stora flertalet när jag nu upplyser om att det är så självklart. Naturligtvis finns undantag här som i andra branscher då vi i detta speglar samhället, men att kalla svenska brandmän för manschauvinister och rasister är lite för mycket, lite svårt att ta, även om man lindar in det i kulturbegreppet. Forskaren har ändrat sig efter att andra intryck kommit genom ögon, öron och omvandlats till nya och förnuftiga tankar och självupplevt, ”hur det är” och då kommer de egentliga och stor frågorna: Varifrån kommer dessa sanningar, och är de så sanna egentligen?
Lite kaka på kaka och jag tror tyvärr att så är det med den egentliga sanningen: Några kakor kommer från samma smet och inte alltid med det övergripande receptet som vägledning – utan det egna hemkoket eller det man fått av andra – men egentligen inte förstår, utan tvingas baka. Skälen till det varierar men BRF:s skäl är enkla: En kvalitativ och säker räddningstjänst för såväl utförare som drabbad, alltså för alla av alla. Av alla som klarar kraven yrket ställer.
Hade´!
