Det känns lite tungt och det vill inte riktigt släppa taget trots att jag är långt ifrån, och inte personligt drabbad, av den sorg och tragedi som drabbade våra arbetskamrater och deras nära och kära i Smedjebacken. Över den leukemidiagnos och det öde som brandmannen Lari i Sundsvall drabbades av och många många frågor ställs och från början inleds de flesta med det lilla ordet: Varför… Tyvärr finns inga svar, inga bra svar och det finns ingenting som liksom räcker. Lari har möjligheter och alla har och har haft stöd och man blir inte bara rörd och tagen utan inser vilka otroliga människor som jobbar i eller är relaterade till den här branschen. Jag har anat, men trots att jag varit och är i den, inte riktigt förstått, så tack för den kunskapen. Också.

Nu drar höstens arbeten igång och det kommer att bli härligt. Så otroligt mycket på gång och med en respons som heter duga. En stor cancersatsning presenteras och introduceras på Skyddsmässan och vi har glädjande fått över auktoriteter från USA och Kanada. Primärt ser vi till brandmäns cancer men cancern känner inga gränser så samma former har andra och här ger vi tillbaka en del även då till allmänheten sekundärt. Man kan lätt konstatera att vår bransch rör och berör dem. Vilket då i sig borde göra detsamma för de ”som bestämmer”. Alltså mer än vart 4:e år. Jag och Brandmännens Riksförbund har en ambition att det skall bli så och att allmänhetens intresse för våra frågor alltid finns på agendan som vård, skola, omsorg. För oss, och allmänheten, finns de redan för; –”rör inte min brandkår och vi värnar om våra brandmän och vill ha både tillgänglighet och kvalitet” är uppfattningen generellt. Undersökningar visar att man dessutom är beredd att betala för det även om man anser att man redan gör det, så starkt är vårt förtroende, Så var inte så blyga och kan vi vara oblyga tillsammans med några gemensamma mål blir det ändå bättre.

För många kamrater i kåren har problem och jag börjar fundera i banor om att kanske det är dags att renodla gränserna och flytta lite verksamhet till andra aktörer och hur skulle det se ut om räddningstjänsten blev statligt? Jag tycker det är värt att titta på och visste ni att en bra fråga innehåller jag, inte de, vi eller du. De, vi och du skjuter över ansvar på andra och gör att vi själva backar. Ordet jag lägger ansvaret på den enda person som kan påverka min situation: Jag själv. En bra fråga fokuserar alltså på handling. Handling är motsatsen till klander och offertänkande och Brandmännens Riksförbund tar ansvar för sitt jag men det kan ibland kännas lite ensamt. Vem och vilka bär ansvaret för att brandmän inte uppskattas i lön och än värre uppges ha så bra arbetsvillkor och lön att de inte är värda att satsas på och varför då-då? Vem eller vilka och är det av andra eller lika skäl, förvägrar oss rätten till ett kollektivavtal och hur länge får detta hållas? I ett land som sägs värna om individens egna val och demokrati? Man får inte svära i en ledare och jag brukar inte göra det annars heller men det här är inte värdigt Sverige. Kanske är det precis detta spel och de attityder som lett fram till de avslöjanden som nu media presenterar om myndigheter och verk som gör att man kan och tillåtits tolka regler och lagar lite efter kamratskap istället för klokskap så: Kom hit ni med om ni inte redan gjort det, så gör vi det tillsammans. Brandmän för brandmän och är ni inte brandmän och vill läsa om och stödja kan man bli stödmedlem, nästan gratis.

Utmaningen är att förändra det som backat eller står still. Till det bättre. För brandmännen och då för oss alla om än sekundärt. För det mesta, om du har turen med dig. Jag vill inte lita på turen för även om man är nog så försiktig går det inte alltid som man tänkt så jag vill ha en fungerande räddningstjänst med glada trygga brandmän. Det är dags att rädda räddarna och vi kan alla faktiskt hjälpa till.

Hade´bra på er och: ”Take care out there”