Lite småledare ala´ ”avrätta BRF-myter och visa var vi står” i vissa frågor. Tyvärr det första och då blir det lite långt. Del ett, av flera kommande alltså, och är det något speciellt ni undrar över ge mig gärna ett mail, peter.bergh@brandfacket.se så kanske det blir del två. Eller elva. BRF tycker mycket och är numera överallt och även där ni inte anar det. Ännu. Brandmän har högst förtroende i alla mätningar bland allmänheten och BRF organiserar i särklass flest brandmän i Sverige så, vi börjar och går ut hårt och svårt, kanske just nu svårast efter att frågan fått ett konstigt skimmer av skrivbordslösning.
Naturligtvis handlar det om hur vi skall få in mer systrar till räddningstjänsten. Inte sjuksystrar för det kan man vara även om man är en broder och jag vet det då jag är sjuksköterska själv. Och stolt över det och även titeln som klarade den pseudodebatt som rådde för 10-talet år sedan hos kollegorna vid ambulansen. Sen har jag själv inom sjukvården på 70-tal och 80-talet bytt om i gemensamma omklädningsrum bland ”ogenerade kvinnor” innan vi killar fick omklädningsrum för oss själva i kulverten längst ned och bort. Lite talande över vart frågorna ligger hos räddningstjänsten men, låt oss börja:
– BRF är för genus och mångfald och välkomnar alla till detta fantastiska yrke och har bara ett enda krav och det är just det, man måste klara de krav yrket och arbetsuppgifterna ställer. Det är arbetet i sig som ställer kraven och de handlar både om rätt utbildning och andra förutsättningar och där ingår här, som för andra yrken, även psykisk och fysisk förmåga. Nej jag skriver inte om det där, där debatten stannat, rökdykningen, (kommer i annat inlägg).
Inte heller om medarbetar vs motarbetarskap, (kommer i annat inlägg). Sverige har inte ett överflöd av brandmän och varje brandman har sina förutbestämda arbetsuppgifter vid en skadeplats oavsett och vill det sig riktigt illa kan en, alltså en enda, brandman avgöra hela utgången av en insats och inte heller här tänker jag direkt på rökdykning. Faktiskt. Att sen brandkåren ofta i praktiken får flera arbetsuppgifter då inte polis eller ambulans finns tillgängliga, (kommer i annat inlägg), gör inte saken bättre och det i sig utgör också en risk för den enskilde brandmannen om han eller hon skadar sig. Skador, ja visst händer det och samma sak där, vi måste tillse att man redan från början har förutsättningar att klara jobbet. Även sen, och även ur ett ekonomiskt perspektiv för inte nog att den enskilde individen lägger betydande medel på sin ut- och fortbildning det gör också arbetsgivaren och staten. Att våra förmågor minskar i takt med ålder är knappast ett kontroversiellt uttalande i ett generellt perspektiv och då heller inte att har man svårt från början får man svårt att nå pensionering och gör man det kanske vägen har kantats av arbetsskador. Ingen är heller obekant med den pensionsåldersdebatt som råder och här har mycket intressanta rön från Finland kommit som visar att det var fel att höja brandmännens pensionsålder, det blev dyrare. (kommer i annat inlägg).
BRF kan till och med tänka oss positiv särbehandling om det sker i rätt fas av en eventuell anställning men aldrig kvotering så vi vill, vi vill så det värker, men den värken får inte komma ut över yrket, gruppen, den enskilde eller bli samhällsfarligt eller en ekonomisk gökunge.
Jag önskar att det vore så, då detta är världens bästa yrke och har en kåranda och kamratskap, (kommer i annat inlägg), som går utanpå det mesta; att alla kunde bli brandmän. Det är inte så. Likväl som att alla inte kan bli bussförare eller chefer då såväl förmåga och lämplighet som utbildning omöjliggör det. Alla ska ha chansen och motsvarar man kravbilden är alla välkomna och kommer att tas emot av en ”ny familj” på samma villkor och om inte, är BRF först i raden av de som säger ifrån. På de arbetsplatser vi finns är det nolltolerans för alla slags trakasserier. ALLA. Även av vita svenska män som får klä skott för den kultur och tradition man påstår råder och vi säger är ett förlegat synsätt som hålls vid liv av andra orsaker. (Kommer i annat inlägg) Hur gör man då detta, hur får man mer genus och mångfaldsspridning?
Ja kanske som andra gjort och lära av deras fel. Vissa moment ÄR svåra och tunga och ska de vara kvar, och om inte, hur tar vi bort dem eller gör dem enklare och lättare? Vid ambulansen skapades bättre förutsättningar och för att nämna något började bårarna rullas och inte bäras, utrustningen sågs över placerades och hanterades smartare. Utbildningskraven kom och med dem en högre kompetens och förmåga eller tvärs om men oavsett växte specialisering fram. Jag tror vi kommer till det även här och snabbare än vi tror och visa mig den brandman som kan allt vi åläggs att göra mer än i vissa moment ”bara” ha kännedom om. (Kommer i annat inlägg.) Sen kom det en löneutveckling även om inte gamla arbetskamrater/kollegor/medarbetare kanske helt stämmer in i den betraktelsen men, jag har statistiken, och mera. Mycket mera och från flera men vi gör samma misstag inom räddningstjänsten och en del dessvärre i kvadrat.
Vi är inte bara olika i kön, läggning och kultur utan även i andra förmågor och inom grupperna. Även i befintliga grupper. Det är väl bra det och exakt det vi vill och eftersträvar men många kan inte prata framför publik, är inte stjärnor i en del av de breddade uppdragen men har andra förmågor och ska de tvingas in eller också få möjligheter och kan inte de känna sig kränkta? Utveckla yrket i samverkan och dialog med ledarskap istället för utanförskap, information om redan fattade beslut från ett ovanifrån kommande chefskap, (kommer i annat inlägg). Alltså även till de som praktisk hanterar och utför och man kommer att upptäcka att den ”den tradition och kultur” man hänvisar till mest finns men numera i få garderober. Tagga ned, ta saker för vad de är och överdramatisera inte och sluta med björntjänsterna kort. Att lägga mål som inte ens duger till vision pga. rent praktiska omöjligheter är också en sådan. Anställningstakt, antal rätt sökande, omplaceringar och hur hanterar man organisationen för övrigt och är det bra? Egentligen. Skapar man inte fler och/eller andra motsättningar om man stänger ute, antar och generaliserar, ställer på sin spets och utmanar, och låter andra agendor än organisationers verkliga förmåga ha inflytande. Ingen tjänar på, och det finns reglerat i lagverken, att allmänheten skall få veta vad man har och kan förvänta sig men vet de det? Vet vi ens det själva? (Kommer i annat inlägg.) Utan samarbete och samverkan och att inse att t.ex. BRF vill samma sak som arbetsgivare och myndigheter i stora drag och i de viktigaste för utveckling är att låta oss lösa frågorna tillsammans eller få en lång resa eller en som inte kommer att nå sina mål. De som utför och som utfört praktiskt utanför skrivbordkanten MÅSTE få vara med eller så blir målen kanske rent av bara en vision.. Så enkelt är det i sin svårighet. Egentligen, och inget konstigt, för utanförskap föder rädslor och myter som matar ytterligare problem och då var cirkeln sluten, för detta inlägg, vi ska inte ha tjejerna utanför: De ska vara i och med och tillför och grunden är samma villkor och förutsättningar och sen, sen tas ALLA individers styrkor tillvara på bästa sätt. Hade bra på er!
// Peter Bergh, Förbundsodrförande Brandmännens Riksförbund
(och… f.d. förtroendevald vid Kommunal och Vårdförbundet. Brandman, ambulanssjukvårdare, ambulanssköterska, utbildningsansvarig, avdelnings samt verksamhetschef, konsult och tidigare ägare av ett entreprenadföretag i byggbranschen. Med mera och: Vi har alla alltså olika förmågor och erfarenheter och DE bör komma till nytta oavsett position, person och för verksamheters utveckling.)
